saknad i hjärtat...

Det har varit en härlig söndag trots busvädret och nu ligger jag åter igen nerbäddad brevid en gosig Dion.

Barnen var glada i dag efter att ha fått träffa sina gamla kompisar i några timmar. Somvanligt så knöt det sig lite i magen och hjärtat gjorde ont när vi kom in i vårt område, gick förbi vår mataffär och upp på vår gård. Till och med den sunkiga hissen från torget och upp till gården , var en "Åhhhhhhh ... " upplevelse. Så många år man bott där.. gått den lilla biten till affären, dragit upp den där portdörren som alltid svällde på sommaren när solen låg på. Och gården.. Där man suttit så många gånger och vaktat på barnen som lekt, trädet utanför köksfönstret som man suttit och tittat på medans man druckit sitt morgonte.

Ja.. Det känns verkligen i hjärtat. Men åter igen måste man hålla tillbaka alla de känslorna och inte visa det för barnen för då utnyttjar dom det med engång. De behöver se vår glädje över flytten och nya huset, området annars skulle dom inte alls kunna se det positiva med att bo här. Och det går ju framåt, man märker att de håller på att acceptera detta som sitt hem, sakta men säkert. Men hoppet om att vi en dag ska säga att vi flyttar tillbaka till stan .. det finns där, det vet jag.

Destiny sa på vägen hem att "Mamma..OM det kommer nån och vill köpa vårt hus för typ 4 miljoner DÅ har vi råd att flytta" jaha.. säger jag , men tror du att om vi fick 4 milj, skulle vi då flytta TILLBAKA till vår lägenhet som är alldeles för liten för vår familj på 5 personer" Nääää, det förstod hon väl kanske att vi inte skulle kunna göra.

Jag har stora planer för det stora sovrummet på nedervåningen som i dag används som gästrum, så fort hon vågar sova nere så ska jag fixa ordning det åt henne. Och det kommer bli så fint att hon aldrig kommer vilja lämna det. Och ja .. det kanske kan ses som nån sorts muta, men vad gör man inte??